På TV rullas en förskräcklig historia upp. Svenska folket ska välja vilken låt som skall vara med och kvala till den stora europeiska melodifestivalen i Jugoslavien.
Jag förbryllas av att man kan rösta hur många gånger som helst – tur det röstsystemet inte används för riksdagsvalet.
Jag förbryllas också över att det, i tidningarna, läggs så stor vikt vid eventuella nakenchockar, ja alla sorters chockar, hur artisterna är klädda, vilka som kollapsar och vilka som bråkar med vem.
Ännu mer förbryllad blir jag när artisterna själva bryr sig mer om sitt utseende och sitt beteende på och av scen. Det borde man väl kunna skita i vilka som släpar runt ett bibelhelvette i kulisserna och vilken som har växande bröst. Det är väl ingen religionstävling eller ett val av bystdrottning. Skiter väl jag i vem som har skinnbyxor eller inga byxor alls.
Är det nu låten som är viktig så kunde man väl beställa lite bhurkor från Afghanistan – vi har väl svenska soldater som kämpar åt USA därnere, väl….
Sedan var det där med andra chansen. Så SATANS svenskt. Ingen får bli sist. Favoriterna ännu mindre. Har man åkt ut, har man – då var ju låten så kass att vi helst ska glömma den eller låta Bert Kralsson göra något potpurri av skiten.
Tänk om alla partierna som inte klarade 4%-gränsen till riksdagen får en chans till. Nynazister och ultrastalinister och juli och junilistor får köra ett extra race om 5 öronmärkta platser i vårt parlament ….
