Huggbäver

Det är trist att borra chassin för förstärkare. Små hål på 3-5 mm borrar man med spiralborr. Även hål på 8-10mm blir
ganska bra. Ett gradningsverrktyg är ett måste – det blir alltid grader. Problemet med småhål är att de aldrig hamnar på rätt ställe. Man kan ju alltid knacka till med en pryl eller syl för att få någat som borrer orienterar sig efter, men jag lyckas då aldrig banka det hålet rätt heller.
För större hål finns vissa hjälpmedel som ett gäng fina borrar från VT4C eller hålpunchar från ELFA. De förra ger rätt dimension på hålen hanska smärtfritt, de senare ger ännu bättre hål men till högre priser.
Sedan finns det hålsågar (för metall) vilka pga halvbra kvalitet wobblar och inte ger rätt hålstorlek (utan lite större). Det finns koniska plåtborr som väsnas, ger eneorma mängder glödheta spån och hål som inte är speciellt runda.
Att göra fyrkantiga hål är en speciell historia. Så speciell att jag har slutat försänka transformatorer i chassit. Antingen borrar man en attans massa hål runtom, knackar ut plåten i mitten och filar. Man kan borra hål i hörnen och såga med bågfilsblad – en vecka med vinterkräksjukan känns roligare.

Hursomhelst, för att göra lite reklam och presentera en lösning på en del problem som trekantiga hål, fula hål och för stora hål till rörsocklar har firman ovan – VT4C – presenterat en bricka som täcker hålet och som skruvas ihop med rörsocklen.
Det är saker som sådant här som gör livet för en rörentusiast värt att leva.

Och de var inte dyra heller.

För intresserade tänkte jag bara ge en länk till leverantören av de bredbandare jag planerat för mitt bygge:
Sonido
Firman är ungersk vilket gör det hela så mycket mer spännande. Allt i hornväg ska vara Fostex och Jordan, så det behövs lite kontinentalt.
Själva lådan ser ut så här.

När jag var yngre fanns det en föreställning om att hornhögtalare spelade djupt, men nu när jag har mer erfarenhet har jag förstått att så inte är fallet. Horn spelar högt – de har hög verkningsgrad. Alltså med ganska små förstärkarwatt kan man spela för grannarna med.
Med basen är det en annan sak; hornets mynningsarea är helt avgörande för basen. Man måste fixa sig några kvadratmeter för att kunna skaka om mjältar och njurar. Fast om man nu har ett litet lagom horn och en liten förstärkare med 2A3 i single end behöver man ju ändå inte sakna något, tycker jag. Vill man ha djupbas byggar man ett par subbar …

Ska senare dela med mig av lite hornfoton.

Snuvig! Igår forsade det värre än idag – näsan skinnflådd.
Tänker osökt på Tore Skogmans hit Nu vill jag ha, meddesin meddesin meddesamma. Inser att musik är jobbigt när ansiktets alla håligheter är antingen svullna eller fyllda med gucka.
Saknar försnuvningstweaks, ormolja att droppa i näsan eller spruta upp i bihålorna. Livet är hårt mot de hårda.

Lars Engström har konstruerat en förstärkare som premiärvisas på HiFi-mässa i Kista. Omdömena är blandade, men det var inte det jag skulle skriva om, även om jag tycker att en förstärkare för 140 lakan måste vara djävligt bra och leveras med kmpletta med högtalare och CD-spelare (och en begagnad Skoda Fabia) …

Jag funderade mer på vad man ska kalla apparater för. Min CD-spelare heter Cambridge CD6. Det är klart; fabrikatet/tillverkare Cambridge och det är i någon sorts serie deras 6:e CD-spelare, alltså den som lite bättre än CD5 och lite sämre än CD7.
En del firmor ger kul namn där man skriver k istället för c; Linn Ittok.

Mina högtalare heter Allegro – det är musikaliskt och bra. Många saker heter något musikaliskt – Aria, Symphonetta, Cord, WellTempered osv.
Somliga saker har namn som är förkortningar som MQ-60 och piP60.
Konstruktörer har givit namn åt sina konstrukter: The Lars, MarkLevinson, McIntosh.
Skumma produkter får andliga namn (säkert för att visa hur flummiga de är) – Shakti är ett typexempel. Jag skulle kallat den för något mer vetenskapligt – även om det inte är något vetenskapligt med den.

Men vad ska jag kalla mina hembyggen för? The Huggbäver …?? Eller VTA-01 (VTA tror jag är taget)??? Om jag preparerat mina byggen med kvantpreparerade elektroner kunde jag kalla dem PreClear, Incident II eller Theta – lagom semireligiöst.

PS Audio har uppfunnit en mojäng som tar bort störningar från nätet. Enligt den tekniska beskrivningen av produkten Noise Harvester fungerar traditionella nätfilter så att de tar störningar från fasen där de uppträder och leder över dem till den andra fasen (eller neutral). Alltså störningen försvinner inte, menar PS Audio, utan bara skickas någon annanstans.
Brusskördaren däremot fungerar efter helt andra principer. En strömspik på inkommande nätledning tas om hand av apparaten och skickas till en lysdiod som skickar ut energin som finns i strömspiken i form av ett ljusknippe. Strömmen kommer bara till lysdioden och rasslar alltså inte vidare.
Det är nu lite tragiskt att gubbsen på PS Audio inte hört talas om Kirchoffs lagar som berättar just att ström flyter i slutna kretsar. Alltså lysdioden som skickar ut blått ljus fungerar bara om strömpulsen tillåts fortsätta ut genom katoden och vidare till andra fasen. Men det kan vara så att Kirchoff var en raljant och provokativ jäkel som bara hittade på massa strunt för att försvåra de riktigt smarta grabbarna.

Kan plaster vara magnetiska? Förekommer säker emellanåt men plasten i CD-skivor är ingen som berömmer sig för att vara magnetisk. Ändå finns det avmagnetiserare för CD-skivor.
Det här är en modern variant av Peter Belts besynnerliga tillbehör som skulle motverka allehanda besynnerliga fenomen uppkommna av att raka linjer (i text och streckkoder) roterade.
Jag säger bara – Anal Magnetism, vad är det för djävla skit!?

En del människor får problem med magen efter kaffe och måste lägga en kabel på stört.
Andra samlas vid kaffet (dubbel Espresso), ansluter kablarna till allehanda ljudisk parafarnelia och spelar upp sina värsta imponatorskivor.
Det är just om de som samlas jag kort vill kommentera. Det är så bland annat så här man ska göra, inte stånga sig blodig på något forum med andra tjockskallade människor. Man tar sin favoritmusik, ett par lagom portabla högtalare (är de på 10 liter vardera kan man släpa med dem på allmänna kommunikationer till Göteborg tom), och spisar musik och kaffe med bulle. Eller etiopisk pepparsås.
Man tjôtar musik med människor som har konstiga namn: ad hoc, Merkurius, SannyX, Mike34 och liknande. Och så trixar man runt lite, slåss om mittplatsen i soffan, försöker göra jämförelser – “Dina diskanter låter lite vasst …”, “Det saknas riktigt fokus här …”, “Här har jag hittat en nod ….”.

Sedan åker man hem och konstaterar att det är befriande att träffa riktiga människor, även om de har konstiga namn. I dessa sammanhang slår man inte hjäl varandra med tillhyggen och oomkullrunkeliga uppfattningar utan lyssnar på vad man har att säga – eller uttryckt på ett mycket elegant sätt: man samtalar.

Så!!! Logga genast ut och träffas hos varandra över kaffe och kabel och samtala …

Läste någonstans att man inte ostraffat kan parallellkoppla två kondensatorer i en audiopryttling. Eftersom det blir olika fasskillnader i kondensatorerna, då dessa inte är lika, blir ljudsignalen utsmetad – det låter skit alltså.

Men det kan väl inte vara svårt att inse att det inte stämmer. Det är ju bara att rita upp en krets och räkna ut hur utsignalen ser ut.
Kirchoff visar vägen med sina lagar. Genom att skissa kopplingssituationen och rita strömmar, spänningar och impedanser ser man lätt (nåja) att två kondensatorer beter som som en kondensator. Annat vore ju märkligt. Det vore som om man i två seriekopplade motstånd mäter en ström genom det ena motståndet och en annan ström genom det andra.

HÄR kan man se hur det fungerar.

En del av mina åsikter passar sig inte på somliga forum. På somliga andra vore det att slå in öppna dörrar att föra fram dem.
Min erfarenhet att stå för en åsikt speciellt om den (i audiosammanhang) dels är kontroversiell dels är underbyggd av fakta eller forskning är att utsätta sig för mycket skitkastning. Den som ifrågasätter en ljudmyt är plötsligt raljant, flammare, besserwisser, och självutnämnd expert och för fram sin mening enbart för att provocera, sprida dålig stämning eller visa sig på styva linan. Den som skriver gott om allehanda utrustningar och tweaks, oavsett om de kan fungera eller ej (dvs strida mot naturlagarna) är hjälte, upplyst och trovärdig.
Alltså för jag ut mina åsikter, resonemang och en del fakta hit till min blogg – den som har något att säga kan ju göra det genom att göra inlägg. Jag brukar ju själv läsa andra människors audioåsikter (Hej Engelholm!!!) och om jag finner dem aktningsvärda, skickar jag ett uppmuntrande brev även om jag inte håller med. Man måste ju respektera alla som har en åsikt (fast medhållare och ja-sägare har jag inget till övers för).

Jag fattar dock inte att man inte får ha en avvikande åsikt om kvanttransistorer eller bjällror som återställer digitala signaler till analoga osv. Och jag fattar inte varför diskussioner måste urarta i att kalla dem som har betydligt mer på fötterna än guldöronen för tillmälen och anklaga dem för att sprida otrevlig sämja. En moderator har ju att styra diskussioner (se länken nedan) och balansera dessa så stämningen blir god.

Länken nedan: Utan onda avsikter ställde jag en fråga på ett forum och utan att jag själv hann moderera och styra tog moderatorn över diskussionen och ägnade en hel natt åt massa skitkastning, varför forumägaren öste ytterligare massa skit, stängde tråden och faktiskt ringde upp mig – det uppskattades. Däremot togs inte skiten jag fick i ansiktet bort och moderatorn som havererade tråden ansåg sig inte ha anledning att ursäkta sig. I det läget är det bara att ge sig av. Nu ligger mina åsikter här i alla fall och det går att bemöta här.

Trista tråden, eller så här modererar man inte ett forum!
Jag har tagit bort folks nick för att inte hänga ut någon.